Nästa vecka drar årets upplaga av Stockholms Filmfestival i gång. Vi bad vår klipska filmreporter Erik Helmerson summera sina tankar inför tillställningen:
”På onsdag rullas mattan och celluloiden ut för ett nytt fyrverkeri av sex, våld, självskadebeteende, droger, blod och smarta, smala amerikanska ungdomar, gärna med skägg. Kort sagt: Stockholms filmfestival.
Det var ett tag sedan festivalen bara var en angelägenhet för hyperhipstercineaster som i entrén var tvungna att visa inte leg men intyg på 200 poäng filmvetenskap. SFF har strävat efter att bli bredare, och även om det är långt kvar till alla-goa-gubbar-knö-er-in-stämningen som präglar festivalen i Göteborg börjar allt fler vanliga filmfans i Mälardalen med omnejd hitta till fina festivalbiografen Skandia på Drottninggatan. Det gillar vi!
Här är fem filmer i årets flora som vi är ovanligt nyfikna på:
Le Donk & Scor-zay-zee: Shane Meadows (”This is England”) mockumentär har beskrivits som indieversionen av ”Spinal tap”.
The road: Viggo Mortensen och Charlize Theron i filmatiseringen av Cormack McCarthys dystopi kommer snart på bio. Men vi ser den först av alla i festivalens Apokalyps-sektion.
Den fantastiske räven: Wes Anderson goes animerat. Vad kan man tillägga?
The Countess: Finfina Julie Delpy spelar, mitt i stora vampyrtrenden, alla blodsugares gammelmormor: grevinnan Erzsébet Bathory. En kvinna vars hobby var att tortera traktens jungfrur och bada i deras blod, helt enkelt.
Miss Kicki: Eller inte nyfiken direkt, jag har ju faktiskt sett denna svenska debut där Pernilla August för första gången på länge är Pernilla August-bra. Men eftersom den ännu saknar biodistribution kan jag bara rekommendera en Stockholmstripp för att kolla in en av årets bästa svenska filmer.
Årets typiska festivalfilm är annars Bitch slap, en sorts extrem sexploitationparodi som är mer ironisk än 90-talet och mer Tarantino än om man kokat ner Tarantino till en sockerbitsstor Tarantinobuljongtärning. Men är den bra? Näe. Vilket förstås gör den till en ännu mer typisk festivalfilm.”
Etiketter: Erik Helmerson, Stockholms Filmfestival
Jag är mest pepp (förlåt Erik) på Lil’ Wayne-dokumentären The Carter! Hurra!
mycket intiresno, tack