Sajtens redaktör heter Therese Danielsson och hon har ett förflutet på Barometern och Corren.

Så här skriver hon själv i ett blogginlägg på sajten ”Men det starkaste tidiga schlagerminnet är Charlotte Nilssons vinst 1999. Jag är 12 år gammal, har precis fått ett nytt rum hemma på Öland, där jag har en egen tv”.

Therese kommer förutom att vara sajtens redaktör även blogga och stå för liverapporteringen under deltävlingarna.

För texterna och bilderna svarar TT Spektras och Scanpix utsända på plats vid varje deltävling.

Sajten hittar du hos några av tidningarna runt om i landet, som till exempel Helsingborgs Dagblad, Upsala Nya Tidning, Skånska Dagbladet, Sydöstran och Örnsköldsviks Allehanda.

Det gäller inte minst vår filmkritiker Erik Helmerson, som varje vecka publiceras i 15-20 svenska dagstidningar. Självklart skapar vissa recensioner också en del debatt.

Nyligen recenserade Erik den österrikiske regissören Michael Hanekes annars så hyllade film ”Det vita bandet”. Recensionen fick hård kritik från den bloggande frilanskritikern Hynek Pallas. Erik har i sin tur svarat Pallas på Expressen.se, där han då och då förekommer som kulturskribent.

Vad händer sen? Fortsätter Haneke-debatten? Vi har ingen aning. Men det är på sin plats att publicera den omdebatterade recensionen, så att Pallas, Erik själv och eventuella andra debattörer har något att länka till. Så, här kommer den:

Det vita bandet
Originaltitel: Das weisse band
Genre: Drama
Premiär: 18 december 2009
Med: Christian Friedel, Maria-Victoria Dragus, Rainer Bock med flera
Regi: Michael Haneke
Speltid: 2 tim 25 min
Censur: 11 år
Betyg: + + +

Achtung! Tystnad! Der Filmmeister Michael Haneke ska nu förklara nazismens uppkomst.

Der Filmmeister harklar sig, talar och säger sålunda: ”Man var elak mot barnen, levde i en feodal halvdiktatur och lyssnade för mycket på kyrkan”.

Ah! Applådåskor! Buketter av kritikerrosor och Guldpalmer! Europeiska filmpriser!

Men, ursäkta und förlåt, Der Herr Filmmeister… Elak mot barnen, feodalism och kyrkan… Så var det ju i precis hela världen vid förra sekelskiftet. Så varför var det just i Tyskland som..?

Ach nein. Der Filmmeister har redan lämnat byggnaden, ständigt i rörelse, ständigt på väg att göra nästa film som ska förklara något annat evigt mysterium, kanske varför man alltid spiller marmelad just när kläderna är nytvättade – ”Den vita brallan”?

Michael Haneke tillhör, liksom Lars Norén, Tomas Tranströmer och numera Herta Müller, en liten grupp konstskapare som hyllas med formuleringar annars reserverade för nekrologer.

Som gör kritiker, paradoxalt nog, totalt okritiska.

Så har till exempel ”Det vita bandet” redan kallats ”en helt fullödig film” i SvD, DN skrivit att ”Hanekes geni var uppenbart redan i debuten” och Sydsvenskan kallat honom ”Mogen mästare”.

Varför? Knappast för enbart kvaliteten i hans filmer. ”Det vita bandet” är en på många sätt kompetent film. Men den är, som vi redan sett, en teorikoloss på banalitetens lerfötter vars förklaringsmodeller ligger på ”Lorry”-nivå: ”Wir haben keine Lokaaal!”

Är det dialogen? Nej, den är är ostringent, ofta innehållslös och gör filmen minst en halvtimme för lång. Fotot? Visserligen stramt vackert men aldrig i närheten av överväldigande. Intrigen? Nej, filmens bärande gåta ids Haneke inte ens lösa. Det nyskapande persongalleriet? Tillåt mig skratta: De onda i dramat är – liksom de onda i dramat varit sedan 1920-talet – godsherren, förvaltaren, den perverse läkaren och prästen (som Haneke dessutom piratkopierat från ”Fanny och Alexander”).

Så varför bugar alla så djupt för Der Filmmeister Michael Haneke?

För att det finns ingen annan att buga för. De riktiga mästarna är borta. Bergman är död. Kurosawa är död. Fellini är dödare än Napoleon. Haneke är, det måste vi ge honom, den nutida regissör som i informationserans postpostmoderna virrvarr mest liknar den Store Traditionelle Manlige Filmskaparen.

De dyrkar Haneke i brist på äkta vara. Det vore väl elakt att kalla honom ett beläte. Men som b-mästare kvalar han in, mer än väl.

Av: Erik Helmerson/TT Spektra
erik.helmerson@ttspektra.se

Nästa vecka drar årets upplaga av Stockholms Filmfestival i gång. Vi bad vår klipska filmreporter Erik Helmerson summera sina tankar inför tillställningen:

”På onsdag rullas mattan och celluloiden ut för ett nytt fyrverkeri av sex, våld, självskadebeteende, droger, blod och smarta, smala amerikanska ungdomar, gärna med skägg. Kort sagt: Stockholms filmfestival.

Det var ett tag sedan festivalen bara var en angelägenhet för hyperhipstercineaster som i entrén var tvungna att visa inte leg men intyg på 200 poäng filmvetenskap. SFF har strävat efter att bli bredare, och även om det är långt kvar till alla-goa-gubbar-knö-er-in-stämningen som präglar festivalen i Göteborg börjar allt fler vanliga filmfans i Mälardalen med omnejd hitta till fina festivalbiografen Skandia på Drottninggatan. Det gillar vi!

Här är fem filmer i årets flora som vi är ovanligt nyfikna på:

Le Donk & Scor-zay-zee: Shane Meadows (”This is England”) mockumentär har beskrivits som indieversionen av ”Spinal tap”.

The road: Viggo Mortensen och Charlize Theron i filmatiseringen av Cormack McCarthys dystopi kommer snart på bio. Men vi ser den först av alla i festivalens Apokalyps-sektion.

Den fantastiske räven: Wes Anderson goes animerat. Vad kan man tillägga?

The Countess: Finfina Julie Delpy spelar, mitt i stora vampyrtrenden, alla blodsugares gammelmormor: grevinnan Erzsébet Bathory. En kvinna vars hobby var att tortera traktens jungfrur och bada i deras blod, helt enkelt.

Miss Kicki: Eller inte nyfiken direkt, jag har ju faktiskt sett denna svenska debut där Pernilla August för första gången på länge är Pernilla August-bra. Men eftersom den ännu saknar biodistribution kan jag bara rekommendera en Stockholmstripp för att kolla in en av årets bästa svenska filmer.

Årets typiska festivalfilm är annars Bitch slap, en sorts extrem sexploitationparodi som är mer ironisk än 90-talet och mer Tarantino än om man kokat ner Tarantino till en sockerbitsstor Tarantinobuljongtärning. Men är den bra? Näe. Vilket förstås gör den till en ännu mer typisk festivalfilm.”

”Klockan nio börjar det tjockna lite vid entrén till Bokmässan i Göteborg. Ändå finns en lätt nervositet i luften, hur står det till med bokbranschen i år, känns inte seminarieprogrammet lite tunnare än vanligt? På torsdagskvällens mingel för branschfolket hade Bonniers bytt ut sitt vanligtvis lyxiga småplock mot chips och salta pinnar.

Under torsdagen fanns 647 ackrediterade journalister på plats, något fler än i fjol. I dag, fredag, ska Sara Ullberg intervjua Isabel Allende, som kräver att inte bli fotograferad i solljus. Som om det skulle vara något problem i Göteborg.

Jag träffar Atiq Rahimi, franskafghansk författare, vars prisbelönta roman handlar om en rasande muslimsk kvinna. Men först, vad betyder kulturpropositionen för tidskrifter som Bang och Mana?”

Tack för den, Erika!

Nöjeschefen Mikael Forsell har länge känt att de dagliga pm:en inte riktigt räckt till för att exempelvis djupare motivera nyhetsbedömningar och berätta om stora kommande händelser.

– Vi har även behövt ett snabbare verktyg än mejlen och hoppas att Twitter kan vara en väg att gå, säger han.

Redaktionen har redan ett antal twittrande medarbetare – Daniel Åberg och Erik Helmerson bland andra – och nu har även redaktionen ett konto på Twitter.

Det ska förstås användas för att följa de personer inom kultur- och nöjesbranschen som rör sig på Twitter, men förhoppningen är också att redaktionen via mikrobloggen ska komma i snabb direktkontakt med sina kunder och på den vägen ge snabba besked om saker som rör det dagliga utbudet.

De senaste veckorna har för övrigt visat att Twitter är en utmärkt källa för information och nyheter. Kultur- och nöjesredaktionen har vid flera tillfällen snabbt kunnat göra egna texter om stora nöjesnyheter som snappats upp på tjänsten.

Läs mer på Kultur- och nöjesbloggen. Våra kunder hittar också mer info i Micke Forsells dagliga pm.